Texts

Att Abstrahera Mänskligheten by Eva Leonte publiserat i Verk 2017

När jag för första gången ser hannah goldsteins[1] kollage ur serien Untitled har jag just skrivit färdigt på en längre text om en amerikansk roman med många namnlösa karaktärer. Den handlar om japanska invandrare i början på 1900-talet, vars ansikten och namn var, för omvärlden, identiska med varandra och därför helt försumbara. Namnlöshet i litteraturen är en tradition som härstammar från antiken och senare haft en del namnkunniga representanter såsom William Shakespeare, Franz Kafka, Paul Auster och Zadie Smith. För ett par år sedan förkunnade den amerikanska kulturtidskriften The New Yorker att namnlösheten numera vuxit till ”en epidemi” och att den ofta förekommer i exillitteratur som ett sätt att understryka migranternas osynlighet i våra samhällen.[2]

Jag slås av kraften i goldsteins verk och kommer på att hennes ansiktslösa figurer inte ligger så långt från litteraturens och vardagslivets namnlösa, de vi brukar se som statister i vår tillvaro och vars blick vi aldrig bryr oss om att söka. Detta är inte första gången som hannah goldstein utforskar temat ansiktslöshet. Medan många av dagens fotokonstnärer tävlar om att chocka betraktaren med våldsamma bilder av alienation, fattigdom eller krig, inbjuder goldstein till det motsatta, men i min mening lika svåra: att försöka föreställa sig det osynliga. Det är otroligt viktigt i en värld där man tror att man kan ta reda på allt. hannah goldstein har varit verksam som konstnär i drygt femton år, med bild, kollage och video som favoritmedier. Hon har studerat fotografi vid Bard College New York, Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och Ostkreuz Schule für Fotografie i Berlin. Numera är hon också bosatt i Berlin där hon ställt ut på olika gallerier, men hon har haft soloutställningar över hela världen, bland annat i Australien, Sverige och USA. Hon är även en del av konstduon Die bösen Mösen[3], tillsammans med Thérèse Kristiansson, samt medgrundare till det kuratoriska projektet Kaetha.

Den nya serien Untitled har sin inspiration i drömmarnas värld och bjuder på en rad ansiktslösa personporträtt mot vit bakgrund. De har en omedelbarhet som jag har svårt att förklara med tanke på att tolkningen till stor del är beroende av betraktarens fantasi och undermedvetna. Alltså kan de vid första blicken verka vara rena abstraktioner. Jag associerar till Jacques Derridas begrepp iterabilitet,[4] det han betraktar som förutsättningen för all mänsklig kommunikation – Det handlar om de tecken som kan citeras utan att de förlorar sin betydelse, som är begripliga även när de kapas av från sin referent samt i avsaknaden av en kontext. Jag påminns även om Derridas reflektion om att kontexten ändå kan vara problematisk för kommunikationen, då vi tenderar att ge den alltför mycket uppmärksamhet.

Jag inser att det som tilltalar mig hos dessa verk och ger dem mening är dels karaktärernas gester och kroppsställningar, dels deras ensamhet eller de relationer de tycks ingå i. Tillsammans syr de ihop en berättelse som projiceras över den vita bakgrunden. Plötsligt ser jag en pojke som tittar mot den ljusa framtiden bortom den fattiga, sydländska ön med samma kikare och samma hoppfullhet som en gång sin far och farfar. Jag ser en ung mamma som tjänar sitt bröd på att ta hand om andras barn och som äntligen har en ledig söndag vid stranden med sitt eget. Jag ser en äldre kvinna som dagligen skummar horisonten även om hon vet att hennes vuxna dotter inte har råd att åka till hemlandet oftare än en gång om året. Vidare ser jag en man resignerad med sin anonymitet och sitt enformiga liv, trots att dagarna går åt till att tillfredsställa begären hos en annan, lyckligare del av världen. Jag ser en annan kvinna som aldrig kommer att kunna leva på sin pension, men som tack och lov fortfarande kan få ett golv att glänsa. Jag ser en gammal man som måste göra sig sedd för att överleva, men som inte längre orkar titta någon annanstans än inåt. Jag tycks skönja en utsatthet i alla dessa figurer och andra i serien, men även ett lugn som säger emot vår rädsla för det främmande. Och jag undrar om det är de som vänder bort blicken eller om det är vi som undviker att titta dem i ansiktet.

Om dessa karaktärer står för det som vi brukar blunda för, så har man förmodligen skurit bort det vi vanligtvis fokuserar på i vår omgivning. Alltså har konstnären suddat bort de idylliska turiststränderna, det överdådiga landskapet, den moderna fabriken, det glänsande hemmet, den fashionabla gatan, och abstraherat – ja, mänskligheten. Den vi så ofta är bortvända från, men som vi dagligen går förbi.

Eva Leonte är litteraturvetare, frilansredaktör och översättare. F.d. bitr. chef för Rumänska kulturinstitutet, tidigare medlem i styrelsen för litteraturfestivalen Stockholm Literature | Moderna Museet.


Tankar om en bild by Susanne Fessé Sfoto - 2014

Kära Hannah,

Ta inte det här fel nu, men titeln till bilden berör mig först mer än själva fotografiet. Det beror nog på att jag känner igen mig i meningen ”Protect me from what I want”. För jag har varit en person som velat stå på barrikaderna och skrika ut hur det ligger till. Jag har velat kämpa för min åsikt genom konsten. Men just nu vill jag bara skydda mig från vad det innebär att vara konstnär. Jag har istället valt att skriva om personer som du. Människor som gör sitt bästa för att vi andra ska beröras av viktiga frågor i omvärld.

På bilden står du klädd i linne och jeans. Håret är lite slarvigt uppsatt och bakgrunden ser ut som en stor vit målarduk som färgats lite grå av dagsljuset. Jag undrar vad du tänker på, för det är omöjligt att se några känslor i ditt kroppsspråk. Kanske möjligen att den knutna näven som pressar hårt om självutlösaren till kameran kan tyda på frustration. Jag påverkas av det jag vet om ditt halsband. Det är tillverkat av resterna från ett kvinnligt preventivmedel som skulle lämnats in till ett apotek, men blev liggande i en låda. Nu är det en del av ditt självporträtt. Du visar upp ett obeskuret, obehandlat, oretuscherat fotografi taget i naturligt ljus. Är det viktigt för dig att visa hur du fotograferar med film, eftersom du har valt att visa negativets ram som en svart linje runt fotografiet? Jag tror det. Kanske finns det en längtan till fotografiets ursprung och hantverket som gått förlorat i och med skiftet från analoga till digitala kameror.

Jag känner till varifrån du hämtat titeln Protect me from what I want. Den är lånad av konstnären Jenny Holzer som arbetar med text som medie som hon sen projicerar i olika miljöer. Mellan åren 1985-86 visade hon vid Time Square olika texter med feministiska budskap på en storbildstavla:

”EVERYONE'S WORK IS EQUALLY IMPORTANT, HUMANISM IS OBSOLETE", "MEN ARE NOT MONOGAMOUS BY NATURE" AND "PROTECT ME FROM WHAT I WANT".

Jag tänker på hur mycket vi har gemensamt, du och jag Hannah, utan att vi känner varandra. Vi är nog relativt jämngamla och arbetar båda i en konstnärlig miljö. Du som utövare och jag med att skriva, ställa ut och prata om fotografi. Det finns så många som vi, kvinnor och män som funderar på hur högt pris valet att följa sin konstnärsdröm har. Och helt ärligt så är det ganska svårt att förena familj med ett konstnärligt yrke. Främst för kvinnor som fortfarande tar större ansvar i samband med till exempel föräldraledighet. Är det kanske det du funderar på när du tar ditt självporträtt?

Om vi ses någon gång igen vill jag prata med dig om Simon Kyaga som är överläkare i psykiatri vid Karolinska sjukhuset. Han berättade i ett sommarprogram på radion om hur hans forskning visar på sambandet mellan personer med kreativa yrken och olika psykiska sjukdomar. När jag hörde det tänkte jag att det är nog inte är såkonstigt att en del konstnärer mår riktigt dåligt. Priset för konstnärskap är högt. Du förväntas ha en gedigen utbildning från en konsthögskola, vara ett socialt geni som genom dina kontakter skapar viktiga nätverk och framför allt kunna skriva bra texter som ger grund till olika stipendier. Sen ska du leva på minimala ekonomiska resurser och gärna ha ett extra brödjobb för att kunna betala hyran. Allt det ska du vara som konstnär. Förutom att just skapa verk som betyder något för dig själv och din omvärld.

Till sist vill jag säga dig Hannah, att det du gör är viktigt. Jag tror på konsten som budskapsbärare och nödvändig del i vårt samhälle. Därför behövs människor som du, för att få oss andra att sätta oss ner och fundera över vår situation. Och över vilket pris ett konstnärskap ska ha.

Bästa hälsningar,

Susanne Fessé, fotograf, konstvetare


It's too dark to see your face by Susanne Fessé 2015

The photographs in the series it's too dark too see your face by hannah goldstein prompt a feeling of instability and unknowing. One image is taken in evening light and shows the backside of a naked man placed in the woods. On the ground lies a variety clothing and objects. In another scene you see an airplane made of paper hanging from the ceiling in a studio. The dark corners of the room make it impossible to see anything with out squinting your eyes. In the pictures there is a feeling of the moment before a disaster, soon disaster will strike and the figures in the images are still totally unaware.

The people have turned from subjects to being a symbol or an object for hannah goldstein’s ideas. Their bodies are there only to visualize a thought or a story. The photographs have a documentary trace in their visual expression, but it is impossible to know if they are staged or taken out of the photographers’ life.

goldstein has on purpose taken a step back and is exploring photography as a medium. She is pushing the boundaries like a stubborn child in regards to what a portrait can be. With the help of darkness she erases the contact between the viewer of the photograph and the photographed person, which creates an unbalance, which in turn entices further fantasies.

Susanne Fessé - Art Historian | Curator - Stockholm